Hej jag heter Pauline och är 16 år

Jag skriver detta inlägget för att jag känner att jag behöver skriva av mig någonstans.. Har mått dåligt o varit deprimerad nästintill hela mitt liv , men när jag var liten så fattade jag inte direkt att jag mådde dåligt,jag kände mig bara annorlunda och konstig.. Det var uppåt 5an som jag fattade att jag faktiskt inte mådde bra .. Jag var mobbad och utstött , blev misshandlad och slagen varje dag i skolan .. Skrattad åt och spottad på .. "Du är så ful och äcklig" var det ända man fick höra varje dag.. I 7an började jag skära sönder mina armar o skolkade från skolan exakt hela tiden .. Jag mådde så dåligt .. Visste knappt vem jag var.. Jag visste inte vem eller vilka som pratade med mig i skolan för att dom var mina vänner eller bara tyckte synd om mig .. Har alltid varit personen som alla struntade i och ingen såg..

Det har hänt mycket mer men skriver lite kortfattat här bara .. Allt med skolan mitt psykiska mående gjorde att jag flera gånger hamnade inne på psyket för försök till överdos på sömntabletter.. Jag ville bara dö.. Soc blandades in.. Jag hamnade på behandlingshem för allt .. Bodde där ett tag och mådde bättre .. Men det var när jag flyttade hem o kom tillbaka till mariestad som helvetet brakade loss ..

Jag hade inga vänner kvar .. Eftersom alla dömde mig för att jag inte va som alla andra i min ålder ,drack alkohol,rökte,sönder cuttade armar.. Men jag mådde ju inte bra ... Skolan blev bara värre och värre .. Varje dag var en kamp .. Mår bättre idag ,har lärt mig att man får ta dagarna som dom kommer , och jag har mina vänner ,min underbara familj som alltid funnits där för mig! Det ända jag behöver

Stay strong!